- Tua Rita 2021, Don Melchor 2003 - 2021 samt Dom. des Malandes 2022 -

Den 14/3 lanserades ett flertal viner från Tua Rita i webblanseringen. Jag hade inte hunnit prova några av vinerna innan lanseringen, men har däremot haft tillfälle att prova några i efterhand.

Tua Rita är beläget i trakterna av Suvereto nära den toskanska kusten och liksom i närbelägna Bolgheri handlar produktionen huvudsakligen om franska druvsorter, även om man också gör vin av exempelvis Sangiovese.

Stilen på vinerna är i första hand inriktad på den druvsort eller druvsorter som utgör respektive vin. Det är viner som skulle kunna sägas tillhöra en internationell lyxklass där fokus likt många toppviner från Napa eller moderna bordeauxviner (framför allt högra stranden) är en extremt polerad och sammetslik textur och väldigt stor koncentration.

Liksom i sådan viner är druvmognaden (och alkoholen) mycket hög, den nya eken riklig och exklusiv och allt är skräddat med stor precision. Det är inte vad jag vill ha varje gång jag dricker rött vin, men samtidigt så har vinerna så mycket fräschör och struktur att de tillhör mina favoriter i den genren och det är viner jag gärna dricker till en bättre köttbit några gånger om året.

Jag har varit lite konservativ med drickfönstret på vinerna då jag uppfattar att de visserligen skulle må mycket bra av lagring, men att de samtidigt är så hög mognad i frukten att jag inte skulle utgå ifrån att de är extremt lång-lagringsbara (i likhet med liknande viner från Napa eller Bordeaux).

Jag skulle satsa på att prova av vinerna med 3 - 5 års mellanrum snarare än att behandla dem som mer klassiskt orienterade viner som jag snarare skulle lägga undan 10 - 15 år direkt. Chansen finns förstås att de kommer att gå att lagra mycket längre och oavsett är de redan i dagsläget klart njutbara.

Av de tre vinerna jag provat är både Giusto di Notri (Cabernet och Merlot) och Per Sempre (Syrah) väldigt i linje med vad jag beskrivit ovan. Keir, som också är Syrah, är ett nyare vin och lite annorlunda i stilen. Det handlar fortfarande om frukt med hög mognad, men här sker jäsningen på amforor och lagring huvudsakligen i ek som redan använts.

Slutresultatet är därmed ett annat, med lite slankare och stramare struktur och mer emfas på Syrah-druvans kryddiga aspekter. För min smak passar det väldigt bra, även om jag kan tänka att vinet kanske inte har riktigt samma wow-faktor inte smakar lika uppenbart ”lyxigt” som de mer ekade vinerna.

Den 6 mars var Enrique Tirado i Stockholm för att visa upp den senaste årgången av Don Melchor som nått den svenska marknaden. Det här är kronjuvelen i Concha y Toros portfölj, en mönstervingård i exklusiva Puento Alto där man inte skyr några medel för att producera viner som tävlar i världstoppen i internationella Cabernet-blends.

Jag har av någon anledning inte kommit i kontakt med vinet så många gånger tidigare. När det handlat om toppkvalitet från Chile har det oftare varit Seña, Almaviva eller Clos Apalta som varit med i provningarna. Möjligheten att prova viner med drygt 10 och drygt 20 års ålder var förstås en stor fördel, i synnerhet som vinerna i sin ungdom inte är de mest charmiga.

Don Melchor sticker ut för mig i att det har mindre av den extroverta cassis-frukt som finns i de andra vinerna jag skrivit om. Det är lite mer nedtonat och återhållet, men samtidigt extremt tätt, koncentrerat och strukturerat.

Även om halterna av Merlot antingen var väldigt låga eller druvan ibland inte ens fanns med i blandningen så har vinerna en struktur som för mig påminner om viner som har en ganska hög andel av druvan.

Vinerna är bredaxlade och strukturerade, men det finns rejält med kropp och frukt som gör att även om de är linjära och fokuserade så är de ändå vädligt munfyllande och sammetslika, något som Cabernet endast lyckas med vid riktigt hög mognad och som även för tankarna till en klassisk Napa-stil snarare än till Bordeaux.

Provningen inleddes med ett antal olika buteljeringar av enskilda vingårdsplotter som används till själva slutblenden 2022. Nästan samtliga var så plågsamt täta som väldigt ung, ekad och fullmatad Cabernet kan vara. Mycket lovande på sikt, men inte särskilt njutbart nu.

Därefter provade vi 2003 och 2012 innan vi gick över till de yngre vinerna. Att det är viner med utmärkt lagringspotential var uppenbart. 2003 hade bara en antydan till mognad och 2012 bara en antydan till utveckling.

De framstod som klart elegantare än de unga fatproven, men det handlar inte om att det var en stil från en annan era. Snarare borde de nya vinerna bli mer eleganta med tiden, i synnerhet 2021 som redan har mycket mer fräschör och elegans även om det behöver åtminstone 10 år innan det blir av med sitt babyhull kommer öppna upp på riktigt.

Det må vara en stil och ett ursprung som inte är så trendigt för tillfället, men gillar man riktigt kraftfull och tät Cabernet i internationell stil är det här ett mycket bra vin i en genre där dryga 1000-lappen idag oftast bara räcker till ett ”andra-” eller ”tredejevin”. Och vem vet vad som kommer vara trendigt när vinet väl mognat…

Den 14 mars var Amandine Marchive från Dom. des Malandes i Stockholm för att visa upp några av domänens viner från årgång 2022. Hon höll även en provning på Vinkällaren Grappe som jag tyvärr inte kunde närvara på, där några äldre viner också presenterades.

Dom. des Malandes är en producent som jag provade och drack ganska mycket vin från för omkring 15 år sedan. Då drevs domänen av Amandines mor Lyne. Stilen är då som nu elegant, med en mindre andel fat som bidrar med lite generositet och kraft i de mer exklusiva vinerna.

Sedan jag provade vinerna sist och Amandine tagit över rodret har man framför allt ändrat arbetet i vingårdarna. 2022 var en varm och torr årgång, men samtliga viner har nerv och fräschör. Vill man ha den verkligt svala och ”ståliga” stil som Chablis var förr så rekommenderar jag främst Petit Chablis-vinet, men personligen tycker jag att premier och grand cru vinet var provningens största behållning. De är viner som verkligen har en annan dimension i fråga om textur och struktur – även om de är lite mer kraftfulla och fruktintensiva än vinerna från tidigare årtionden.

Vi avslutade provningen med att prova två Beaujolais från Amandines brors vingårdar, Dom. Richard Rottiers. Jag tillhör de som tycker att Beaujolais är en underskattad vinstil. Här produceras viner som både lämpar sig för att drickas unga så väl som att lagras. Ibland lyckas till och med ett och samma vin ha bägge egenskaperna.

Däremot har en stor andel av de Beaujolasiviner som jag provat på sistone inte fallit mig på läppen. Det handlar till viss del om att många av de viner som kommer hit är av det ”naturliga” slaget. Även om sådana viner kan vara strålande så har allt för många varit i överkant flyktiga, brettiga etc. Det andra problemet är att druvsorten (i mitt tycke) inte är alldeles strålande när mognaden och alkoholen blir för hög.

Det är ganska många viner som lanserats på sistone som haft 14 - 15 % alkohol och jag uppfattar att Gamay har väldigt svårt att balansera det. Slutresultatet blir att vinerna smakar som generisk Côtes-du-Rhône utan mål och mening.

Vinerna som vi provade var från 2022, vilket är en årgång där risken för en sådan stil torde vara stor. Bägge dessa viner var dock väldigt slanka och fräscha. Några röster höjdes för att mognaden i det enklare vinet kanske var i underkant, men jag upplevde fruktaromerna som väldigt fina och den eventuella hårdhet som finns i syra och tanniner är jag övertygad om att den kommer ge med sig med något år i flaskan eller med något lämpligt på tallriken.

Länk till vita viner 5 april 2024

Länk till röda viner 5 april 2024