Tyskland, Italien och USA

Imorgon förmiddag är det åter dags att svepa en Nocco, tagga till och öva reflexerna i avtryckarfingret. En enastående övning i koordination mellan syn och extremiteter för oss som inte är ungdomar längre. Dessutom får man en belöning om man är duktig. Detta i form av ett vin som med största sannolikhet är knepigt att få tag på i ett senare skede. Från monopolet som stävjar konsumtion av alkohol får vi nu möjligheten att samlas vid skärmarna för att, helt sunda i huvudet, hetsköpa vin i sann FOMO-anda. I love it.

Morgondagens slotlista ser ut på följande vis:
10:00 - Bordeaux
10:05 - Bourgogne
10:10 - Italien
10:15 - Spanien, Tyskland och USA

Det betyder alltså att alla recenserade viner förutom de från Antoniolo lanseras 10:15 - tillsammans med oerhört hypeade Dominio de Aguila Albillo Viñas Viejas.

För oss med begränsade bössor är det kanske ett mindre problem men jag tycker synd om er andra. Hela företeelsen ger ju en ångest. Vilken strategi ska tillämpas? Vad är plan B och C? Svåra beslut.

Jag betar av vinerna i den ordning som listan är sorterad här nedan och inte utifrån de faktiska lanseringstiderna.

Först ut är två vingårdsbetecknade viner från Georg Breuer. Två av Rheingaus högst betraktade lägen från en lika ansedd producent. Årgången i sig är generellt sett väldigt bra även om vissa delar av landet inte producerade speciellt mycket vin till följd av frost, hagel och svampangrepp. Rheingau drabbades inte värst hårt av varken frost eller hagel men fick en väldigt fuktig sommar vilket gjorde att framför allt burgundiska druvsorter tog stryk medan volymerna för Riesling slutade rätt lika 2023. Det som är mest färskt i minnet beträffande det jag provat från 2024 är att många av vinerna har varit väldigt öppna och tillgängliga i sin ungdom, i synnerhet kabinetterna. Räserjos som är svår att dricka långsamt men inte nödvändigtvis har den spänst och koncentration som jag söker för källarvila. Vad gäller dessa två skulle jag argumentera för motsatsen, två uppenbara lagringsviner med mycket extrakt, nerv i syran och väldigt fin balans.

Därefter bjuds det på halvsött från Mosel och producenten Joh. Jos. Prüm som jag tycker är mer än prisvärt. Dessutom lanseras kabinetten från samma läge nu på fredag. De har lyckats ordentligt bra denna årgång med elegant skulpterade viner med massor av textur och grepp, även de gjorda för källaren. Kan vara den mest spännande kabinetten jag provat hittills i år.

Därefter följer två viner från omtalade Domaine de la Côte i Santa Barabara County, Kalifornien. Två glädjande buteljer som har både mer energi, textur och klar frukt än jag kan minnas på länge. Älskar du dessa viner i sin mest extrema uppenbarelse blir du kanske besviken, vi andra är tacksamma över riktningen.

Sist, men definitivt inte minst, kommer två Riserva-betecknade buteljeringar från övre Piemonte och producenten Antoniolo. En ny bekantskap för mig som jag passande nog fick möjlighet att spontanprova till åtta bitar pizza tidigare i veckan. Jag var hungrig. Kombinationen är däremot inte underlig i sig. Gattinara och hela Alto Piemonte har blivit trendigt mycket tack vare Nebbiolo i lättare stil med bra klunkabilitet och en tilltalande prisbild jämfört med Barolo och Barbaresco. Perfekt till pizza. Antoniolos viner fungerar förträffligt bra i både det och många andra sammanhang med. De är, i motsats till klunkvänlig Nebbiolo, karaktärsfulla på ett sätt som tilltalar mig i kvadrat. Här finns mycket av det rustika som viner från gamla världen för med sig samtidigt som frukten får klinga. Det finns också gott om struktur men inga tanniner som lägger sig som en djuddämpande filt över frukten. Oxidativt utan att plana, rustikt utan att bli skitigt. Jättekul, rekommenderas varmt.

Happy Hunting, vinvänner.