Vietti

Vietti är en klassisk Barolo-producent med förgreningar i form av vingårdar och viner från ett flertal andra ursprung i Piemonte. Stilen på vinerna bör kunna sammanfattas som progressiv. Man har sedan länge tagit till sig av modern kunskap och tekniker för att förbättra vinerna, men utan att försöka revolutionera eller skapa något som är en stark kontrast till det klassiska och traditionella.

Efter att firman såldes till de nya amerikanska ägarna 2016 var det säkert en och annan som oroade sig för att vinerna skulle ändra stil markant, men än så länge har utvecklingen snarare gått mot att man i linje med rådande trender rationaliserat bort barriquer till förmån för att allt fler viner bara lagras på större, neutrala botti.

När årgång 2021 bärgades var visserligen Luca Currado och Elena Penna som var de
tidigare ägarna fortfarande kvar vid rodret. De hoppade av Vietti till förmån för ett eget projekt först 2023, men Eugenio Palumbo som är vinmakare med mer än 20 skördar hos Vietti är fortfarande kvar och det var han som guidade oss genom 2021 års Cru-viner.

Vid sidan om de sex Barolo , en Barbaresco och den 2023 La Crena Barbera d’Asti som recenseras nedan även en mycket intressant och lovande Timorasso Boscogrosso 2022 med i provningen. Detta vita vin går att hitta i beställningssortimentet. Det är knappast den mest storslagna tolkningen jag stött på av druvan, men det har en utmärkt balans mellan fräschör och koncentration och lovar gott på 5 -10 års sikt och kommer kanske kunna lagras längre än så.

2021 är en mycket sympatisk årgång. Definitivt varm och torr, definitivt generös, men också med väldigt välbehållen fräschör och ett visst mått av elegans. De senaste månaderna har jag provat mindre än vanligt och huvudsakligen dessa viner från Vietti och de från Paolo Scavino som kom för några veckor sedan. Jag uppfattade bägge som lite varmare i stilen (lite mer av syltad röd frukt, lite mjukare framtoningen) än många viner jag provat tidigare.

Även om jag tror att det delvis handlar om producenternas polerade stil så är det sannolikt också en fråga om att de flesta vinerna mjuknat sedan jag började prova årgången under förra året.

Viettis viner är verkligen årgången i kvadrat. De är alla relativt tillgängliga, alla mycket fruktintensiva, men samtidigt inte alls utan fräschör. De är också ett bra exempel på att man kan göra väldigt tekniskt rena och polerade viner utan att på något sätt behöva försaka personlighet eller känsla av terroir. De är starka personligheter som kommer att tilltala olika personer och som kommer att vara tilltalande i olika situationer och sannolikt även briljera i olika faser av sina liv. Det är viner som jag tycker lyckas med konststycket att både kunna charma den som är skeptisk till Nebbiolo (för att den är för sträv) och de som vill ha ursprungstypiska viner. Det enda som inte gör dem väldigt tillgängliga är prislappen. Att den
är den samma för samtliga cru Barolo tycker jag är ett bra grepp.

En detaljerade redogörelse för de olika vinerna följer nedan. Som synes har jag gett vinerna ganska olika betyg. Det handlar om att jag i slutändan uppfattar att vissa viner har en stil som passar årgången bättre och som ger dem en ännu bättre balans. Jag gör det dock väl medveten om att det är ett snårigt ämne där personliga preferenser är viktiga. Jag vill hellre ha parfymerad och stram Barolo än ett tungt och massivt vin, men någon annan vill hellre ha det tvärt om. Som vanligt är texten viktigare än poängen. Jag vill också poängtera att vinerna är riktigt njutbara redan nu. Gillar man att betala drygt 2000 kr för att dricka ung Barolo är det
här sannolikt bland de allra bästa alternativen.

Domaine Comte Georges de Vogüé

Belägen i Chambolle-Musigny och med stora andelar av exceptionella vingårdar i byn så kan man tänka sig att Comte Georges de Vogüé skulle anses producera några av de mest eleganta vinerna i Bourgogne. Problemet med ord som elegans är att de innehåller gott om personlig tolkning. Termen även har haft skiftande betydelse under årens gång.

Min känsla är att idag så likställs elegans ofta med en mjuk struktur och en aromdriven stil. Lätta, bleka viner som är mer eller mindre parfymerade och inte behöver lagras. Ur det perspektivet är Vogüés viner inte särskilt eleganta. I synnerhet inte i den stil som de gjordes fram till François Millet slutade som vinmakare 2019.

I generösare årgångar kunde de visserligen ha en trivsam parfym redan i sin ungdom, men oftare var doften sluten och de läckra Pinot-tonerna bara uppenbara i det retronasala partiet av vinets eftersmak. Även om jag tror att många inte skulle hålla med mig skulle jag ändå vilja hävda att ur perspektivet balans och proportion så är Vogüés viner i grunden främst av allt just eleganta.

De är dock eleganta i en stram och lätt militärisk stil. Tjusiga, men inte insmickrande.
Jag har provat många fantastiskt goda flaskor rån Vogüé, men också många som inte alls bjudit upp till dans. Framför allt inte i sin ungdom. Med ett nytt produktionsteam är stilen bitvis ändrad. Hela klasar har gjort entré och vinerna är åtminstone av 2023 att döma klart mer fruktiga och öppna. De har däremot fortfarande markant struktur, även den med undantag för den lite stadigare
Bonnes-Mares är väldigt elegant. Prisbilden är mycket burgundisk och reflekterar förstås mycket mer än vinernas balans, längd, intensitet och komplexitet. Tyvärr utom räckhåll för en allt större del vinälskare.

Det jag gillar mest med vinerna är att de trots den varma årgången har behållit ett väldigt klassiskt uttryck. Till skillnad från många andra viner från Bourgogne från många av årgångarna tillbaka till och med 2018 torde det vara omöjligt att sätta dessa viner på någon annan plats i världen än Bourgogne om man blir serverad vinet blint. I slutändan är det något jag tror är av yttersta vikt om man skall kunna upprätthålla den prisnivå som en betydande del av Côte de Nuits finare vingårdar har nu för tiden.

-----------------------------------------

Bouchard Père et Fils

Jag fick glädjen att prova mig igenom en dryg handfull viner från producenten i början av april detta år. Med en hjärna som förmodligen påminner mer om refried beans än en supermuskel är detaljerna bortom mina provningsanteckningar något suddiga. Det lilla jag kan säga är att jag, efter att ha provat mig igenom ett gäng 2022'or från Bourgogne i olika kvalitetsnivåer, tycker att Bouchard har hanterat årgången med återhållsamhet och finess. Vinerna är visserligen öppna och tillgängliga men det är inte på bekostnad av nyansrikedom eller elegans. Bouchard har också likt andra burgundiska giganter den fördelen att priserna, i relativa termer, känns mer rimliga.

För sakens skull vill jag också påminna om att vi bedömer viner ur ett relativt avgränsat perspektiv. En torrontes från Argentina som får 16 poäng är inte automatiskt en hårsmån från att vara "lika bra" som en vit bourgogne på 16.5 poäng. I praktiken är förmodligen också höjden för en torrontes nådd vid, säg 17.5 poäng (även om jag inte provat det vinet...än), medan en vit bourgogne av högre snitt från en gynnsam årgång kan tilldelas den mytomspunna tjugan.

Happy hunting vinvänner. /FK