Tenuta san Guido

Guidalberto & Sassicaia - Niklas Bergqvist

Den 23 september var Priscilla Incisa della Rocchetta på Stockholmsvisit för att visa upp de senaste årgångarna av Tenuta San Guidos viner. Vi inledde provningen med den redan lanserade Le Difese varefter Guidalberto 2023 respektive Sassicaia 2022 serverades i par med en äldre referensårgång.

2023 är en varm men samtidigt bitvis mycket fuktig årgång, vilket skapade utmaningar på många håll i Europa. Liksom är fallet med många andra ursprung så uppfattar jag stilen på vinerna som svalare och fräschare än vad temperaturen insinuerar, men att de samtidigt är generösa och mjuka i strukturen. Jag tycker att det är en väldigt sympatisk årgång av vinet därför att den är tillgänglig utan att på något sätt bli syltad och klumpig. I jämförelse med referensårgången 2019 framstod den som något svagare, men samtidigt med en styrka i sin tillgänglighet.

2022 var också en mycket varm årgång, men i motsats till 2023 också mycket torr årgång . Jag har inte provat så många andra viner av Bordeauxdruvor från Toscana, men det är inte en personlig favorit när det kommer till Sangiovese, som jag ofta uppfattar har en aning för lite syra och lite för diffus frukt. Sassicaia 2022 var därför en väldigt positiv upplevelse, för vinet har inte alls det uttrycket. Frukten är oväntat sval, alkoholen måttlig och det finns gott om struktur. Tanninerna är visserligen en aning kantigare och greppigare än de kan vara, men jag uppfattar det i första hand inte som ett resultat av vattenstress (för då brukar inte frukten utvecklas så bra heller), utan mer som att man valt att skörda något tidigare. Tillhör man skaran som tycker att tanniner skall vara extremt mogna (à la Napa) så uppskattar man kanske inte årgången lika mycket som jag gjorde, men för mig finns det en utmärkt och mycket italiensk balans mellan motståndet tanniner och generositeten i frukten och jag ser bara att det kommer att bli än bättre med tiden.

2008 är en helt annan typ av årgång än 2022. Den började regnigt och utmanande, men blev därefter successivt bättre. Även om det fanns många utmaningar och även om vissa druvor klarade sig bättre än andra så är det en av mina favoritårgångar, åtminstone för sent mognande druvsorter som Cabernet och Sangiovese. Vinerna är ofta mycket strama och syradrivna, men har ofta också gott om parfym. Precis så betedde sig 2008 Sassicaia och med 17 års utveckling tror jag att det är betydligt färre som uppfattar vinet för stramt än vad det var när det var ungt. Vinet har fortfarande gott om utvecklingspotential, men gillar du en balans mellan primärfrukt och mognadstoner så är det också i en fantastiskt bra fas nu.

Ca’ del Bosco & Franciacorta DOCG

En kort men god historia - Felix Kierebinski

Jag känner att Ca' del Bosco och Franciacorta kan behöva en lite grundligare presentation än Sassicai.

Ca’ del Bosco föddes ur ambitionen att tillverka mousserande kvalitetsviner i en del av Lombardiet där bönder historiskt tillverkat enkla bordsviner att fukta strupen med. Även om vinrankor planterades här redan på grekernas tid är det först på 60-talet som distriktet Franciacorta som det är känt idag formades. Ca' del Bosco var kanske inte var först med att tillverka mousserande viner enligt traditionell metod i distriktet. Däremot var man drivande i att gjuta fundamentet för vad som idag är Italiens högst ansedda ursprung för mousserande vin. Trots att det på många sätt är ett ungt distrikt anlades Ca’ del Boscos första vingårdar redan 1968. Den första årgången, 1976, producerades under uppsyn av André Dubios, tidigare källarmästare hos Moët & Chandon. Dubios vakade över vinerna till hans bortgång år 1990. Därefter tog lärjungen Stefano Capelli över vinmakningen och är ansvarig än idag.

År 1992 var Ca’ del Boscos ägare Maurizio Zanella med och grundade konsortiet Franciacorta. Utöver att överse vinlagarna i distriktet lobbade man också hårt för att tilldelas Italiens högsta urpsrungsklassificering DOCG. Tre korta år tog det innan historian var skriven: 1995 blev Franciacorta en DOCG. Därmed också synonymt med högkvalitativa mousserande viner tillverkade enligt traditionell metod. Urpsunget var det första i Italien att endast omfatta mousserande viner tillverkade på detta sätt. Distriktets mindre kända stilla viner tilldelades en egen ursprungsbeteckning som sedan 2008 heter Curtefranca DOC, tidigare Terre di Franciacorta DOC.

Vinlagarna i Franciacorta är snarlika de i Champagne. I vissa fall till och med striktare. Utöver de klassiska druvsorterna chardonnay och pinot noir tillåts även pinot blanc. Sedan 2017 får även en cuvée bestå av upp till 10% erbamat i några av stilarna som produceras. Erbamat må låta som ett örtsalt från LIDL men det är en lokal grön druvsort som mognar sent och bidrar med syra till vinerna. Vidare är det mer eller mindre vedertaget att lagringen som sker på flaskan efter andrajäsningen är utdragen bortom tillverkningsreglerna. Detta för att ge vinerna samma brödiga nyanser och fina textur som de från Champagne. Liknelserna till Champagne är, åtminstone ur produktionssynpunkt, många. Den enkla anledningen är att ribban sattes efter den region som gör det bäst. Klimatet är däremot varmare och odlarna är i regel även producenter. Ur en vinsäljares perspektiv är det senare nog en poäng som gärna romantiseras. På andra sidan myntet kan bevisligen etablerade storhus från Champagne göra väldigt bra viner på köpta druvor. Det finns alltså inget verkligt likhetstecken kopplat till kvalitet. Däremot har du större kontroll om du förvaltar marken och förädlar frukten själv.

Den största skillnaden för mig är hur väl vinerna från Franciacorta hanterar avsaknaden av tillsatt socker. Avsaknad är kanske fel ord då poängen är att jag sällan saknar socker i vinerna. Det är däremot en stil av Champagne, den ultratorra, jag ofta passar på. Ett konstaterande som kan komma att åldras snabbt givet temperaturerna och klimatet i världen. Det behövs nämligen rätt så generös frukt för att jag ska uppleva mousserande viner i den stilen som balanserade. Det finns givetvis producenter som gör det riktigt bra i Champagne med. Däremot har det alltid hängt ihop med mogen frukt för mig. Det betyder inte att vinerna från Franciacorta är påtagligt fruktiga eller upplevs mindre friska. Vågskålen justeras däremot annorlunda för att hitta balans.

En annan anledning att utforska Franciacorta är stilen Satén. Den formades likt Franciacorta i stort efter Frankrikes mousserande vinstilar. Specifikt är stilen inspirerad av Crémant som traditionellt har ett lägre tryck än Champagne. Satén får bara tillverkas av gröna druvorsorter och är i många fall hundra procent chardonnaybaserade. Utöver det behöver vinet spendera två år på jästfällningen och får bara produceras i stilen brut. Brut är enligt gällande EU-regler ett torrt mousserande vin med en sockerhalt understigandes 12g/liter. I praktiken ger det producenterna utrymme att tillverka väldigt torra stilar av Satén då begreppet brut inrymmer alla torrhetsgrader under brut. I fallet med Ca' del Boscos aktuella 2020 Vintage Collection Satén är vi nere på ett halvt gram per liter.

Namnet Satén är, likt franskans Crémant, passande då det lägre trycket bidrar till en rundare munkänsla. Silkeslen och krämig.

Till skillnad från Crémant är varken vanlig Franciacorta eller Satén viner som ska misstas för billigare Champagne-kopior. Franciacorta är visserligen ofta något billigare men det är i grund och botten en premiumstil av mousserande vin. Ca’ del Bosco gör det uppenbart ur ett kvalitetsperspektiv men kan också bära sina priser rakryggade, tycker jag. Jag älskar Champagne, duh, men vinerna från Franciacorta har definitivt personlighet nog för en egen plats i källaren, på krogen och i hemmen.