Mousserande vin

Fredagens lansering är rätt tunn på den mousserande sidan sett till antalet referenser. Det som presenteras är däremot väldigt bra. Det rör sig om ett mousserande vin från Tyskland framställt på traditionell metod. Flaskan bär sigillet VDP Sekt Prestige. Det är den strängaste klassificeringen för mousserande vin inom VDP med hårdare krav på bland annat lagring. Producenten tillverkar dessutom enkom mousserande vin, vilket är ganska ovanligt. Hundra procent pinot noir med över trettiosex månader på jästen ger tydligt rostade och brödiga drag. Det varma året ger sig också tillkänna, men det dricks bättre än mycket av den champagne som står i hyllan för 299kr.

Min upplevelse av många mousserande viner från Tyskland den senaste tiden är övervägande och överraskande positiv. I grund och botten är det inte jätteförvånande. Tyskarna dricker mest mousserande vin per kapita i världen. PROST.

Vitt vin

Mycket gott denna vecka. Såväl eget och intressant som klassiskt och bekant.

För den modige lanseras 3 Miradas, Paraje de Riofrío Alto 2019 från Bodegas Alvear i Andalusien. Ett vin gjort på pedro ximénez-druvor. Vanligtvis en druvsort som används för framställningen av viner så söta att de får samma densitet som diesel. Då dessa söta viner framställs i kontakt med syre får de dessutom en mörkbrun färg. Fantastiskt gott att ringla över vaniljglass eller till chokladdesserter.

Vinet i fråga är något helt annat, även om det är troget sitt ursprung på många sätt. Här rör det sig om ett torrt friskt vin från sydvästra Spanien, med asterisken att det lagrats under en slöja av jäst känd som flor. Flor är vad som ger vissa stilar av sherry sin distinkt jästiga aromatik, i synnerhet fino. Detta vin har lagrats i totalt tjugo månader under flor. Personligen gillar jag denna torra stil väldigt mycket.

Den är gastronomiskt gångbar till knepig mat på ett sätt som få unga torra viner är. I synnerhet till småplock där många viner blir bortfintade bland variationen av smaker. Prova till marconamandlar, manzanillaoliver, tin fish på grillat bröd med olivolja eller lerpottasill. Det går bra att njuta av dessa saker trots att solen inte skiner.

I topp denna vecka hittar vi WG Bründlmayers ”Grüner Veltliner Ried Spiegel 1ÖTW Vincent 2021”. Ofattbart krångligt namn. Spontant kan man tro att Bründlmayers marknadsavdelning består av människor i tvångströja som talar i tunga och sedan printar resultatet på etiketten. Men så är det inte.

• WG Bründlmayer – Producent. (WG är en förkortning av Weingut, som kan översättas till vinproducerande egendom)
• Grüner Veltliner – Druvsort.
• Ried Spiegel – Växtplats, vingården Spiegel.
• 1ÖTW – Good stuff, motsvarande premier cru.
• Vincent – Ett namn, äntligen. I detta fall Vincent Bründlmayer som tog över vingården Spiegel från sin familj 2010.
• 2021 – Årgången.

Med det ur världen är det ett toppenvin. Personligen föredrar jag något kortare lagring, mellan fem till tio år, av viner med så generös frukt som jag hittade i detta. Det är en högst individuell preferens och inget förbrukningsdatum. Det samma gäller alla dryckesfönster. Jag gillar det verkligen på frukten och energin, men går potentiellt miste om förändringarna som kommer med längre utveckling. Andra vinstilar finner jag närmast obehagliga att dricka i sin tidiga ungdom, även om kvaliteten kan vara likvärdig. Vin är kul.

I övrigt hög lägstanivå utan några direkta olyckor. Bland de bättre vita vinerna hittar du två med minst lika sexiga namn. Riesling Burgweg Erstes Gewächs från Phillip Kuhn i Pfalz samt Silvaner Würzberg Stein Erste Lage från Juliusspital i Franken. Två druv och områdestypiska viner från erkända producenter som i vanlig ordning levererar mycket njutning per krona.

Rött vin

Här är uppställningen också jämn, med en majoritet viner över snittet för sitt ursprung och sin stil. Ett vin som brukar få slinka ner i min varukorg är Au Bon Climats Santa Barbara County Pinot Noir. Denna årgång är frukten åt det varmare hållet. Det håller ändå ihop väl och är redo att avnjutas redan på fredag för dig som är törstig. Generellt sett brukar vinet kunna bjuda på lite mer fräschör, men det finns syra nog för att backa frukten.

En positiv överraskning från denna provning är Munjebel Rosso 2022 från Frank Cornelissen. Som min provningsanteckning anger tycker jag att producentens viner kan vara bedrägligt varierande.

Dags för en berättelse.

För några år sedan bjöd jag min bror på middag. Öppnade den sista av två flaskor jag inhandlat av detta vin och hällde upp. Spände ögonen i storebror och väntade nyfiket på hans reaktion. En sniff togs och det som följde var en grimas. Grimasen påminde om den ett spädbarn som fått smaka på citron för första gången gör. Ingen bra start. En klunk togs och storebror tittade på mig innan han frågade; Varför gör man såhär?!

Mycket riktigt var det både nagellack och djurpark i glaset. Sedan dess har jag haft tillfälle att prova både Munjebel Rosso och andra buteljeringar vid rätt många tillfällen. Vid några av dessa har vinerna varit mycket smickrande, strukturerade och allmänt välsvarvade. Vid andra volatila och stökiga.

Många som tilltalas av detta vin har förmodligen en mycket mer liberal inställning till att det svänger lite jazzigt i glaset. Till och med en hädelse att inte prisa dessa viner i vissa kretsar. Rutan klockan sju.

Bland det som ska lagras så är det egentligen bara ett vin som sticker ut som en given kandidat på längre horisont. Det rör sig om Alain Brumonts Ch. Montus 2020. Ett klassiskt utförande av ett klassiskt vin som kommer att åldras med värdighet. Inte lika tydlig riktning i syran som 2019, men är du redan bekant med vinerna och uppskattar de så tror jag du kommer gilla även denna utgåva.

Passar slutligen på att påminna om att Quinta do Vallados 20YO Tawny är framskjuten till denna fredag och är värd varenda krona. Hejhopp!