Under hösten 2023 har jag fått möjlighet att prova ett antal viner från Charles Heidsieck och Chateauneuf-du-Pape signerad Rotem & Mounir Saouma.

Årets provning av Charles Heidsiecks nuvarande och kommande lanseringar var som vanligt en mycket trivsam upplevelse för smaklökarna även om den hade en sorglig inramning då husets nya Chef de Cave Elise Losfelt var tvungen att ställa in sitt besök på grund av dramatiska familjeangelägenheter.

Samtliga viner är utmärkta representanter för sina respektive genrer så väl som för huset. Stilen skulle jag beskriva som generös men ytterst välbalanserad. Vad jag menar med generositet här är ett djup och mognad i frukten samt i fallet med de årgångslösa vinerna även generösa mängder reserve-viner (framför allt Brut Réserve). Alla vinerna inleder inbjudande och tillgängligt samtidigt som de har en stor komplexitet och avslutar mycket fräscht utan att syran är skarp eller skärande. Allt detta utan att falla in i den fatjästa och oxidativa stil som är trendig för tillfället.

De årgångslösa vinerna är som vanligt utmärkt tillgängliga samtidigt som de kan fortsätta att utvecklas med ytterligare lagring. Av de årgångsbetecknade vinerna tycker jag att Rosé 2012 är den starkaste representanten för sin genre, men Brut Millésime är bara en hårsmån efter och kanske kan den balansen ändras på längre sikt. Blanc de Millénaires 2007 är också utmärkt även om jag uppfattar att den i vissa andra årgångar kan ha ännu mer tyglad kraft och intensitet.

Sist men inte minst har vi ett antal Châteauneuf-du-Pape viner från Rotem och Mounir Saouma. Det libanesiska paret är framför allt berömda för sina viner från Bourgogne, som säljs under namnet Lucien Le Moine. Projektet i Châteauneuf-du-Pape börjar dock närma sig sitt 20-årsjubileum (grundat 2005). Till skillnad från i Bourgogne, där man är négocianter handlar detta huvudsakligen om domänproduktion, där man äger vingårdarna och odlar druvorna själva.

Mounir Saouma är en vinmakare som alltid går sin egen väg. En del av vinerna som var med i provningen faller in i en amfora-serie av viner som om de funnits ett regelverk kvalat in som ortodoxt naturvin. För mig är de varken mer eller mindre intressanta än snittnaturvinet och det faktum att parets lyxbourgogneinspirerade prismodell appliceras även på dessa viner gör att de för mig är några av marknadens minst intressanta alternativ.

Däremot så är de mer tillrättalagda vinerna, som fortfarande har en hantverksmässig och klassiskt orienterad prägel, något som verkligen tilltalar mig. Med undantag för några av de första årgångarna så har vinerna genomgående haft en utmärkt balans och struktur samtidigt som de är mycket typiska för sitt ursprung. Prissättningen är även i detta fall klart burgundisk, men klart mer rimlig i paritet till vinernas personlighet och kvalitet.