December månad är som alltid en vinintensiv månad. Jag har provat ett antal av de viner som kommer i årets sista lanseringar på torsdag och fredag. I flera fall tillkommer även några viner som respektive importör tagit in från respektive producent men som inte finns på Systembolagets hyllor. En del av dessa viner är beställningssortiment emedan andra är tillgängliga via privatimport. Några viner som lanserades under föregående veckor men som fortfarande finns kvar på hyllorna beskrivs också nedan.

Albino Rocca
Albino Rocca är en Barbaresco-producent med ägor spridda i kommunerna Barbaresco, Treiso och i San Rocco Seno d’Elvio som är den enda delen av kommunen Alba som ingår i DOCG:n. Det är en producent som på senare tid genomgått en markant stilförändring och liksom många andra producenter i området rört sig bort från barriquer och ny ek. Stilen är traditionell så till vida att vinerna lagras i större, välanvända ekfat, men i en uppdaterad tolkning. Det är en väldigt sympatisk stil med god Barbaresco-typicitet, där strukturen är närvarande men aldrig för dominant. Man har inte skruvat till priserna lika hårt som en del andra producenter i området, vilket förstås bidrar till att göra dem än mer attraktiva.

Bründlmayer
Weingut Bründlmayer är troligen den mest berömda producenten i Kamptal och i mitt tycke ett av vinvärldens säkraste kort. Man har ett brett utbud av viner, men oavsett stil och prisklass är vinerna alltid i främsta ledet. Heiligenstein Riesling är tack vare firmans betydande ägor i det legendariska läget en god kandidat till titeln som världens mest prisvärda Riesling.

Priset har visserligen ökat en hel del de senaste åren, men nivån är fortfarande låg i relation till andra vingårdsviner av samma kvalitet och dessutom kan man trösta sig med att 2021 verkligen är något utöver det vanliga. Jag ser verkligen fram emot att prova Alte Reben-varianten av 2021 som importören VinUnic troligen kommer ta in i begränsade mängder under vårvintern.

Jag vill även passa på att slå ett slag för Bründlmayers Grüner Veltliner-viner. När vinerna är unga brukar de ha svårt att konkurrera med Riesling då de är mindre fruktiga och expressiva och den lägre syran gör att de inte har samma uppenbara energi och längd. Med några års lagring utvecklas de dock åt ett helt annat håll än Riesling och blir mycket rundare och fylligare. På många sätt blir de mer Chardonnay-lika, men druvans äss i rockärmen är att de lyckas få en liknande smakbild och användningsområde utan uppenbar ek eller smörighet som ibland kan överrösta vissa rätter.

Vasse Felix
Är en av pionjärerna i Margaret River, ett avsides vindistrikt i de sydvästligaste delarna av Australien som framför allt är berömt för sina Bordeaux-inspirerade röda och vita viner och ekad Chardonnay. Stilen är ofta expressiv, med tydlig frukt och en balans mellan solmognad och friskare karaktärer. I Cabernet och Sauvignon Blanc uttrycks det ofta i att det finns tydligt gröna toner utan att de känns omogna eller hårda i sin struktur.

Vinerna som var med i provningen kommer från några olika årgångar. Jag tycker att samtliga viner är bra i respektive stil och prisnivå, men denna gång var det Sauvignon Blanc och Cabernet Sauvignon, bägge av årgång 2020, som stod ut som extra intressanta i förhållande till andra årgångar av samma vin. De två Chardonnay-vinerna från 2021 tror jag kommer stå sig bra mot andra årgångar av samma viner längre fram i tiden, men de är mindre fruktintensiva och tillgängliga än några av de senaste lanseringarna varit när de var unga.

Bertani
Är en av Valpolicellas mest klassiska producenter. Även om deras Amarone della Valpolicella Classico alltid haft ett gott rykte och gång på gång visat att Amarone kan vara en av Italiens mest lagringsbara rödvinsstilar så har kvaliteten på de övriga vinerna tidigare varit mer ojämn och haft en stark utveckling under det senaste årtiondet då de nuvarande ägarna gjort enorma satsningar sedan de tog för drygt tio år sedan.

Valpolicella är ett distrikt som kommit att lida av sin popularitet och framgångar i det lägre prissegmentet, i synnerhet här i Sverige. Vi har kommit till en nivå där man signalerar att man kan något om vin bara genom att avfärda vinerna härifrån som odrickbara. Nästan alltid sker det på tveksamma grunder och med väldigt begränsad förståelse för distriktet och dess druvor och stilar. Jag är övertygad om att Valpolicella liksom angränsande Soave erbjuder några av Italiens bästa viner och det faktum att de inte är lika upphaussade som Barolo, Barbaresco eller Brunello di Montalcino är förstås en fördel för vinkonsumenten.

De tre vinerna från Bertani som beskrivs nedan är mycket representativa för området. Soave-vinet är lätt att missa av den enkla anledningen att det är så modest prissatt. Italienskt vitvin, som sällan har fattoner eller smörighet, är knappast en framgångssaga i Sverige. Provar du vinet nu är det typiskt italienskt i sin relativt neutrala stil, men om man lyssnar lite noggrannare på vad det har att säga så har det en matvänlig och komplex struktur som man normalt bara hittar i betydligt mer exklusiva viner. Lägger du undan vinet i några år så kommer det djupna och bli klart mer expressivt i stilen och med lite rostade och nötiga mognadstoner brukar det kunna fylla samma funktion som ekade viner har.

De två röda vinerna representerar områdets speciella tillverkningsmetoder, ripasso och appassimento. De båda stilarna grundar sig i att de lokala druvorna och klimatet ger en mycket lätt, frisk stil med högst måttlig alkohol. Med klimatförändringar och varma, torra somrar är förutsättningarna delvis förändrade, men det som skiljer dessa viner från många andra Valpolicella Ripasso och Amarone är att de har en tydlig identitet som en slank och sval stil som man gett mer komplexitet och kraft genom att koncentrera druvorna. De är bägge komplexa viner med fin struktur. De är inte lika kraftfullt strukturerade som Nebbiolo eller Sangiovese, men tvärt emot idén som många har så erbjuder de minst lika mycket fräschör.

Günther-Chéreau
Därefter har vi ett annat missförstått vin. Muscadet är vinstil som produceras i ett antal appellationer kring staden Nantes i västra Loiredalen. Majoriteten av produktionen är neutrala, friska vita viner som gör sig fint till skaldjur men som sällan gör någon berörd. De bättre vinerna från området har visserligen samma grundförutsättningar, men jag skulle våga hävda att de tillsammans med Franken Silvaner är några av världens mest underskattade viner. Sällan storslagna, men mycket komplexare, intressantare och mer lagringsbara än man kan tro… om än på ett mycket finstämt och elegant vis. Två bra versioner där den ena är mer fruktdriven och den andra är mer djup och komplex presenteras nedan.

Vi ses i vinkällaren,
Niklas Bergqvist
Sommelier