E. Guigal - LaLaLa 2021

Årgång 2021 är ett bra exempel på att det är väldigt farligt att generalisera om hur en årgång är annat än inom ett mycket begränsat område. Ser man till exempelvis Bordeaux, Bourgogne och stora delar av Tyskland så var det en rejält utmanande årgång, där frost, kyla och regn avlöste varandra och konspirerade för att göra vinböndernas liv riktigt tufft. Samtidigt hade stora delar av Österrike, Spanien och Italien fantastiska förutsättningar, med mindre av den hetta och torka som ställt till det i många andra årgångar på sistone.

2021 är också ett bra exempel på att en tuff årgång är långt ifrån synonymt med dåligt vin. Skörden må ha varit mindre och det må ha varit svårare att nå helt rätt mognad, men de som lyckats har i många fall gjort viner som är verkligt tilltalande och intressanta, inte minst för den som saknar den lite mindre högoktaniga stil som var normen förinnan de senaste årtiondena.

Jag skall villigt erkänna att jag är mer bekväm med årgångens vita än årgångens röda viner på många håll. Framför allt tycker jag ofta att de röda blivit bäst när vinmakaren sett årgången för sin lätthet och hållit igen lite på vinernas ambitionsnivå och snarare försökt göra ett slankt och friskt vin än något kraftfullt och strukturerat som skall lagras i årtionden.

I fallet med Guigals toppviner har årgång 2021 på många sätt ändå nått hela vägen. Vinerna är visserligen lite slankare och mer klassiska i stilen, utan att dra ned på ambitionsnivån och utan att gå ifrån sin generöst ekfatstonade signaturstil. Eken känns till skillnad från i vissa tidigare svala årgångar redan lika integrerad som vanligt. De har dessutom fördelen att ha pepprigheten och friskheten från ett svalare år, vilket gör att de redan är aromatiskt tillgängliga på ett sätt som en del mer tätpackade årgångar inte är.

Jag är inte övertygad om att alla kommer att hålla med mig. Gillar man kraft och koncentration över allt annat är vinerna lättare än i andra årgångar som finns på hyllorna, men för mig är det verkligen lika mycket på gott som ont och jag är väldigt imponerad av vinerna. Det vin där årgången gjort störst avtryck är La Landonne, där stjälkarna talar ett ovanligt tydligt språk. Men gillar man stjälkar och har visst överseende med grönhet tycker jag ändå att vinet faller på rätt sida om gränsen även om det är tämligen extremt. Det är en personlighet snarare än en ett tillkortakommande.

Även om mina poäng kan tyckas skilja sig betänkligt mellan vinerna så är jag övertygad om att alla håller en väldigt hög nivå och att personlig smak och tycke är mest avgörande. Har du en stark preferens för endera cuvéen så är det säkert rätt val även denna gång. Vad jag försöker säga med kombinationen av (+) och (!) är att jag uppfattar Mouline mest anpassad efter årgången. Gillar du en slankare och mer parfymerad stil är det rätt väg att gå. La Turque är lite lättare i årgången, men samtidigt det vin som är mest i linje med föregående årgångar och det som är bäst anpassat för någon som vill ha lite mer generositet. Landonne i sin tur är för någon som gillar vinets stjälkigare sida och som antingen vill ha rejält motstånd eller lägga undan vinet en längre tid.

Vid provningstillfället avnjöt vi även två äldre viner från svalare årgångar.Landonne 1994 var fullmoget, men sannolikt på en platå där det redan varit länge och utan att ge några tecken på att tröttna i första taget. Det var mycket tilltalande i sin friska, kryddiga och linjära stil. 2013 Ex Voto är visserligen Hermitage och inte Côte Rôtie, men visade ändå att Gugials viner utvecklas långsamt. Vid 12 års ålder var det fortfarande dominerat av primära aromer. Jag har inte provat jättemånga andra närliggande årgångar på sistone, men upplevde ex. 2012 La Landonne som jag provat relativt nyligen som klart mer utvecklat (även om det fortfarande är under utveckling). Jag är övertygad om att det finns många saker som är mer avgörande för ett vins utvecklingstakt och huruvida det är tillgängligt när det är ungt än om det kommer från en varm eller kall årgång. Det är inte svårt att hitta exempel på svala år som utvecklas långsamt och varma år som utvecklas fort, liksom det finns svala år som stjälkiga och hårda och behöver mycket tid och det finns varma år som är redo tidigt och som tröttnar fort. Att vissa årgångar lyckas med konststycket att vara tillgängliga hela tiden medan andra hamnar i faser där ömsom är svårtillgängliga och sedan plötsligt helt briljanta är heller inte direkt förknippat med om det varit svalt eller varmt.

Detaljerade provningsnoteringar följer nedan.

Louis Jadot 2023

2023 är en helt annan typ av årgång än 2021. På många håll i Europa var växtsäsongen mycket varm. Även om det fanns torra och heta perioder så skiljer sig årgången mot många andra varma år i att den bitvis var mycket regnig. Det är helt enkelt en årgång med helt andra typer av utmaningar och eftersom det på många håll i Europa var regn- eller fuktproblem kring skörden så är vinerna på många håll väldigt heterogena. I vissa fall slår värmen i årgången igenom därför att vinodlarna kunde eller ville vänta ut full mognad, i andra fall valde man att skörda strax innan man nådde önskvärd mognad efter den gamla pest eller kolera-principen.

Att 2023 på många håll var ännu varmare än 2022 tycker jag oftast inte är uppenbart i vinerna. Nederbörden har på olika sätt lett till att de visserligen känns fruktiga och mjuka, men inte sällan lite friskare än de mer muskulösa och koncentrerade vinerna från 2022. Undantag finns dock och i den här provningen tycker jag exempelvis att värmen är mer uppenbar i den koncentrerade och opulenta Bonnes Mares samt i de vita vinerna, även om de senare är mjuka och tillgängliga snarare än mycket kraftfulla och koncentrerade.

2023 gav en stor skörd och för att hålla sig inom lagliga produktionsgränser men ändå ta vara på överflödet så valde Jadot för första gången att utföra saignée på merparten av sina röda viner. Det betyder att man låtit en del av musten blöda av från varje jästank så att varje vin fått jäsa med en högre proportion skal än vanligt. Vinerna känns inte på något sätt överextraherade, så tekniken har bara bidragit till att ge vinerna lite mer koncentration och intensitet. Över lag är årgången också starkare på den röda än på den vita sidan.

Med undantag för några cuvéer från svalare lägen, tex. en Pernand Vergelesses Clos de la Croix de Pierre Premier Cru som lanseras på fredag, uppfattar jag att vinerna trots fin fruktkoncentration är måttligt parfymerade. För mig betyder det att jag trots vinernas ganska generösa struktur ändå tycker att de skulle tjäna en hel del på att lagras så att de får utveckla mer mognadstoner och därmed aromatisk komplexitet. Clos de la Croix de Pierre är absolut lagringsbart det med, men det har också ett lyft och nyansrikedom i aromerna som gör det mer lämpat att dricka på den unga och friska frukten. Liksom det vita vinet från samma läge (som i sann burgundisk anda förstås inte är en premier cru) tycker jag att det är ett bra alternativ för den som letar klassiskt orienterad Bourgogne som kostar under 500 kr. Det röda kostar 399 kr och det vita 469 kr.

Resterande viner har förstås olika karaktär och vad man uppskattar så väl som när man tänker dricka vinet är förstås avgörande i fråga om vilket som är ”bäst”. Personligen tycker jag att de två viner som hanterat årgången bäst är Corton-Pougets och Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos St.-Jacques. Bägge har en struktur som gör att de har en välbevarad nerv trots värmen, även om de också är mindre tillgängliga än övriga viner.

Detaljerade provningsnoteringar följer nedan.