Deutz med Caroline Latrive

I mitten av förra veckan bjöd Champagne Deutz och den svenska importören Swedish Brand in till en provning och masterclass med husets källarmästare Caroline Latrive.

Den hölls hos David at Home på Tranholmen och inleddes med en båttur som lyckades fånga den svenska sommaren in i minsta detalj. Solen sken hela vägen ut till Tranholmen och det var så grönt och frodigt längs Djurgårdsbrunnskanalen att vilken nationalromantiker som helst förmodligen fastnat längs vägen. Potentiella mästerverksmotiv avlöste varandra ett efter ett. Samtidigt var askgrå regnmoln ständigt närvarande i utkanten av synfältet och vi hann inte så mycket mer än att sätta i gång med vinprovandet innan himlen öppnade sig.

Deutz är ett champagnehus som ligger mig varmt om hjärtat. I en tid då champagnetrenderna antingen tycks handla om det extremt torra och syrliga eller det runda och fatigt oxidativa, faller Deutz kanske lite mellan stolarna. Jag skulle dock vilja påstå att det är stolar jag tror det är bra att falla mellan, för även om klassisk balans och elegans inte har samma chockartade wow-effekt som många av de trendigaste stilarna idag, så är jag övertygad om att det vinner i längden.
Med Caroline Latrive har man visserligen tagit ett lite nytt spår, men utifrån vad hon presenterade på masterclassen uppfattar jag att husstilen lever säkert. Utvecklingsarbetet handlar mer om hur man säkrar en klassisk balans i ett allt varmare och vädermässigt kaosartat Champagne.

För att kort sammanfatta min uppfattning av stilen så handlar Deutz till stor del om å ena sida Pinot Noir med hög mognad, å andra sidan vinifieringstekniker som inte förstärker druvornas naturliga kraft. De verkar i stället för att behålla så mycket elegans och fräschör som möjligt, vilket leder till en mjuk och inbjudande balans. Att det kanske mest kända vinet, Amour de Deutz, är en Blanc de Blancs får vi nog också se som ett tecken på att balans är ständigt närvarande.

Provningens fokus var de två Blanc de Noirs som lanserades i beställnings-sortimentet igår (23 juni). Det är ett relativt nytillskott i Deutz-portföljen där den första årgången var 2010. Då handlade det om en blandning av två exceptionella parceller med Pinot Noir i Aÿ. I de följande årgångar som Hommage à William Deutz lanserats (2012, 2015 och nu 2018) har man i stället buteljerat dem var och en för sig.

Även om bägge är Pinot Noir från sydsluttningen av Montagne de Reims (fast Aÿ på grund av sin belägenhet mitt för Épernays östliga utkanter räknas till Vallée de la Marne) så skiljer sig de mycket i stil.

Meurtet är östexponerat och ligger på djupare jordar, vilket gör läget svalare och lite mer sent mognande än La Côte Glacière som har magrar jord och ligger i full sydexponering. Jag har tyvärr inte provat de föregående årgångarna mer än enstaka gånger, men åtminstone i 2018 så sticker de ut som den mest extrema delen av Deutz-portföljen.

Eftersom jag inte provat så mycket vin det senaste året har jag inte provat jättemånga 2018, men de här vinerna ändrar inte min grundinställning i att 2018 inte är en stor årgång i klassisk mening. Vissa har invändningar mot de höga skördeuttagen, men för mig är det inte det som är problemet, utan snarare den mycket höga fruktmognaden och den för Champagne låga syran.

På förekommen anledning är de flesta viner jag provat sådana som kommer från mindre producenter som inte kan ligga så länge på sina flaskor. Många av dem har dessutom varit gjorda i en samtidsorienterad och ganska oxidativ stil som inte heller arbetar för vinernas fräschör och elegans. Vad jag tycker Deutz gjort rätt är att hålla sig till sin återhållna vinifieringsstil. Hommage à William Deutz 2018 är uppenbart något helt annat än de husets topp-cuvéer från mer klassiska 2014, men till skillnad från de flesta viner jag provat i årgången så är de generösa på gränsen till viss opulens, men utan att det går över styr. Jag har satt ett litet minus efter vinerna därför att jag tror att den som är mycket konservativt lagd kanske saknar en del syra och stringens, MEN även om vinerna skulle sticka ut rätt markant i en provning av de senaste årtiondenas bättre årgångar tycker jag att man förvaltat årgångens, druvornas och respektive läges förutsättningar på ett mycket bra sätt.

Jag ser verkligen fram emot att prova dem igen när de fått mer mognads toner, även om jag är säker på att de kommer göra sig som bäst om de får ackompanjera en smakrik huvudrätt.

För den mer konservativt lagde har de bägge vinerna från 2014 mer klassiska proportioner. De är dessutom i mitt tycke fullt redo att drickas även om de än så länge behöver en del luft. Det gäller inte minst den Pinot Noir-dominerade William Deutz. Till skillnad från ett flertal andra 2014 tycker jag att bägge vinerna hade ett driv och längd som jag annars tyckt varit ett tillkortakommande jämfört med stramare 2013.

Som årgång betraktat tycker jag ändå att 2019 stod ut som den mest lovande. Det kanske är farligt att säga baserat på ett vin, men min upplevelse är att vinet liksom i Bourgogne och Bordeaux lyckats med konststycket att behålla en mer klassisk fräschör trots att frukten är strålande intensiv.

Beroende på vilken stil och prisklass du är ute efter finns många intressanta alternativ. Detaljerade recensioner följer nedan.