Text och provningsnoteringar av Niklas Bergqvist

Dom. Laroche är en av de största markägarna i Chablis och också en av de största producenterna. Trots det familjeklingande namnet är vingårdarna inte längre i familjen Laroches händer, de sålde av företaget och gör idag viner i mindre skala under etiketten Dom. d’Henri.

Chablis och jag har en historia av att inte alltid komma så bra överens. I fallet med många av de större producenter som haft en stark närvaro på den svenska marknaden, exempelvis just Dom. Laroche eller för den delen Jean-Marc Brocard, tycker jag att vinerna med vissa undantag i de högre prislägena eller verkligt speciella årgångar ofta varit så kliniskt rena och återhållna i stilen att det tagit årtionden innan de blivit särskilt intressanta att dricka. Även då har det varit en fråga om att vissa årgångar utvecklats på ett trivsamt sätt och andra inte varit så spännande att de uppmuntrat mig att vilja köpa dem för att vänta på att en trevlig vinupplevelse skall infinna sig.

Det samma kan förstås sägas om en vinstil som Hunter Valley Semillon som är en av mina många och spretiga preferenser, men den har de stora fördelen att vinerna inte är särskilt populära (åtminstone i vår del av världen), varför priserna ofta är mer modesta och man brukar kunna få med en hel del lagring med på köpet.

Det är därför kul att se att stilen hos bägge dessa producenter har utvecklats rejält, framför allt under det senaste årtiondet, även om jag provat mycket mer Brocard och kunnat följa den utvecklingen mer i detalj. Det är på många sätt ganska subtila skillnader som skett. Lite mer jästkontakt, lite annorlunda jäsningsfilosofi, lite annat tänk ute i vingårdarna, men för mig har det gjort en väldigt stor skillnad.

Vinerna är förstås fortfarande huvudsakligen strama och friska i sin ungdom och de har fortfarande mycket att tjäna på en fortsatt flasklagring, men det finns ett helt annat djup i vinernas textur och aromer, även fast de huvudsakligen är i spektrumet av krispig grön frukt och jästtoner som påminner om ostron, rök och hav. Viner som helt enkelt är mycket mer spännande i sin ungdom, men som för den sakens skull inte förlorat lagringsbarhet.

Det var även intressant att prova två äldre viner. Grand Cru Blanchots 1998 var försluten med vanlig kork. Det var en kork som gjort ett strålande jobb och flaskan var om än mer eller mindre fullmogen också väldigt vital och aromerna dominerades av utvecklingstoner som har med lagring i en syrefri miljö att göra snarare än om oxidativa drag.

2005 1er Cru Vaudevey var däremot försluten med skruvkapsyl, något som familjen Laroche var pionjärer med. Man har i senare årgångar frångått den på högre kvaliteter av vin och använder exempelvis tekniska korkar som DIAM.

Som anledning uppger man att det handlar om att utvecklingen var för långsam under skruvkapsyl. Det är en förklaring som jag köper till viss del, för effekten är uppenbar i de äldsta årgångarna med skruvkapsyl, men jag är övertygad om att konsumentens förväntningar också är avgörande, för idag produceras skruvkapsyler som har mycket bättre möjlighet att släppa in en kontrollerad mängd syre motsvarande de bästa korkarna. Å andra sidan löser DIAM samma typ av problem och jag är övertygad om att bäggedera är bra förslutningsmetoder, åtminstone om producenten använder dem på rätt sätt.

Att det tagit enormt lång tid för vinet att utvecklas är uppenbart givet att det i sitt 19:e levnadsår fortfarande är extremt vitalt, trots att det kommer från en varm årgång. Det inleder visserligen med en del märkliga toner som reduktion och lite gummi, men de blåser snabbt bort blir till en mycket trivsam vinupplevelse med läcker balans mellan utveckling och fräschör. Det är en kombination som jag tycker varit väl värd att vänta på även om jag kan förstå att det inte kändes så när vinet var extremt ungt efter fem år och marginellt mer utvecklat efter tio.

På Grappe har vi haft ett generöst lager av producentens Grand Cru Blanchots 2002, vilket om jag minns rätt är den första årgången som såg en kommersiell lansering under skruvkapsyl. Jag har provat vinet med jämna mellanrum sedan jag började på Grappe 2013 och från att ha varit en ganska medioker upplevelse vid första tillfället blir det bättre och bättre varje gång jag öppnar en flaska: Det är dock inte redo på samma sätt som denna 2005 och behövde fortfarande mycket luft så sent som för ett par år sedan.

En så långsam mognadskurva är förstås inte ultimat, men jag slår å andra sidan vad om att antalet flaskor av den läckra 1998 av samma vin som var med i denna provning som inte är i närheten av ett så njutbart skick är stort.

Kontentan av provningen är att välåldrad Chablis är väldigt gott, även när det inte är gjort i den lite mer oxidativa stil som områdets små kultproducenter tillverkar och att dagens viner erbjuder en större upplevelse i sin ungdom, men också lovar väldigt gott för framtiden.