BORDEAUX 2017 - provat av Niklas Bergqvist

2017 var inte en okomplicerad årgång i Bordeaux. Det största problemet var en omfattande frost som slog till i slutet av april och decimerade produktionen i området. Därefter bjöd även sommaren och till viss del även skörden på perioder som var problematiska. Åtminstone på vissa håll…

…och det är nog det viktigaste att ha i åtanke med årgång 2017. Den är väldigt ojämn i fråga om kvalitet och stil. Jag har inte för avsikt att skriva en detaljerad rapport om hur växtsäsongen såg ut. Det finns gott om sådan på andra platser och i slutändan skulle vi behöva gå ned på producentnivå för att veta vilka som klarade sig undan de olika bekymren som vädret ställde till med.

Viljan att kort och koncist sammanfatta en årgång har gjort att vinerna från 2017 ofta avfärdats som först frostdrabbad och sedan sval och regnig. Många har beskrivit vinerna som gröna, snipiga och tunna. I förhållande till majoriteten av de årgångar i ett drygt decennium som spänner både före och efter 2017 är det absolut en svalare årgång, men jämför vi med snittet 1981 till 2010 så är 2017 med god marginal soligare, varmare och torrare än snittet.

Det är däremot en mycket orättvis årgång, för ju hårdare ett slott drabbades av frosten, desto mer drabbat blev det också av att varken sommaren eller skörden var helt perfekt. Många av de mest beryktade slotten, i synnerhet i de finaste kommunerna längs med Gironde och Garonne, men även delar av högplatån som spänner från St.-Émilion till Pomerol klarade sig undan frosten helt och hållet. Om de dessutom hade en väldränerad terroir som minskade bekymren från regnovädret i juni så var det till och med en relativt okomplicerad årgång.

Den här provningen är årligen återkommande (även om 2017 släpade på grund av att pandemin) och är helt fokuserad på grands crus classées samt viner av motsvarande kvalitet och ryktbarhet från Pomerol. Även det finns producenter som väljer att inte ha med sina viner här av olika skäl så är kvaliteten förstås långt över snittet i regionen.

Ingen kommer påstå att 2017 är en exceptionell årgång, eller ens en mycket bra årgång, men då vill jag poängtera att begreppet bra eller dålig årgång bara kan appliceras på en region eller distrikt i sin helhet. Toppårgångar är alltså årgångar som är idiotsäkra, då till och med de lata och de giriga vinmakarna lyckas skapa mycket bra viner. I nästan alla andra årgångar vågar jag hävda att rätt kombination av terroir och välgrundade val i vingården samt vineriet gör att det alltid finns en andel mycket bra och nästan alltid några exceptionella viner. Dessutom vågar jag hävda att med jämna mellanrum lyckas något slott producera ett bättre vin i en årgång med svårare omständigheter än i en okomplicerad årgång. Olika vingårdar är trots allt olika välanpassade för de utmaningar som en årgång ställer dem inför.

Med detta i åtanke var det därför betryggande att de färdiga vinerna från 2017, som dessutom fått en viss ålder, inte alls saknade den fräschör som saknades i många av primeur-proverna. Vissa viner är verkligen lite gröna och tunna, något som säkerligen var ett mer utbrett problem i merparten av regionens enorma produktion av enklare viner. I väldigt många viner har man lyckats få till den balans som en ”mellanårgång” bör ha och i några fall är jag säker på att man fått till en verkligt klassisk bordeaux-balans som är i behov av ganska lång ytterligare lagring och som jag på sikt tror kommer utmana många viner från de mycket varmare årgångar som kom innan och efter 2017.

Vill man ha sin Bordeaux så tung, fyllig och solmogen som möjligt kan man absolut hoppa över årgången, men gillar man klassisk Bordeaux från 80- och 90-talet och inte räds en aning av pyrazintoner och en frisk syra så finns många intressanta viner. Jag har försökt vara tydlig med vilka viner jag tycker är bra trots att de är uppenbart lättare och vilka jag tror att jag blint sannolik hade kunnat tro var från en än varmare och torrare årgång.

I förhållande till de andra provningarna jag varit på de senaste åren (årgång 2016, 2018, 2019) är styrkan att de bästa vinerna har ett väldigt klassiskt bordeaux-uttryck, med måttlig alkohol och där fräschören är i främre rummet. Dessutom bör årgångens rykte hålla priserna i schack. Det starkaste kortet i en rak jämförelse är tveklöst Sauternes som jag tycker övertygar klart mer än någon av de andra årgångarna. Det gäller även torra vita viner, men de har traditionellt inte varit en del av denna provning och av de fyra årgångar jag provat är det bara 2019 där det funnits några exemplar att prova.

Årgångens vin:
Är omöjligt att avgöra eftersom många bra slott inte var med i provning. Av de viner som var med stod Ch. Trotanoy och Ch. Margaux för de starkaste uppvisningarna. De sticker ut för att trots att de är väldigt knutna och återhållna så har de också en väldigt självsäker och övertygande stil.

Tar man med pris i ekvationen finns dock många starka utmanare, i den absoluta toppen (och fortfarande mycket exklusiva viner) hittar vi exempelvis La Mission Haut-Brion, Léoville-las-Cases, Pichon-Baron och Ch. Figeac. Ännu starkare kandidater är Haut-Bailly och Bélair-Monange.

Lite nervigare och i lite större behov av ett antal detaljer skall falla på plats för är Ch. Montrose, Cheval-Blanc och Haut-Brion. Det finns en mer asketisk hållning i förhållandet mellan frukt och struktur, men jag tror at de kommer bli både eleganta och långlivade, även om det kan tänkas ta ganska lång tid innan de öppnar upp. Likaså erbjuder 2017 ett flertal mycket bra Sauternes viner, där Ch. Suduiraut och Ch. Coutet var mest övertygande.

Provningens största överraskning:
Var kanske inte så mycket ett enskilt vin som att det var så många viner som framstod som riktigt bra. Det gäller även längre ned i prisnivåerna även om det också finns mer uppenbara tecken på årgångens problem i de divisionerna.

Högra eller vänstra stranden?
Många gillar att dela in i årgångar i efter vilken strand som årgången passat bäst. För mig är det sällan tydligt, men 2017 är nog än svårare än vanligt. För mig är det en årgång som handlar extra mycket om enskild terroir och producenter. För min personliga smak är de bästa vinerna på högra stranden lite extra intressanta eftersom de har mindre av varma och eldiga tendenser än många viner från de varmare årgångarna jag provat, samtidigt som de har bra koncentration och struktur för lagring. Samtidigt är vänstra stranden mer utav min melodi från första början, så jag kommer garanterat att köpa och dricka fler viner därifrån även i denna årgång.

Bästa appellationer?
För mig var det heller inget av områdets distrikt eller underregioner som stod ut som särskilt starkt eller svagt. Det finns intressanta (och ointressanta) viner i alla delar som jag provade viner från. Som jag resonerade ovan har dock Sauternes en fördel gentemot de andra. Det betyder dock inte att man skall strunta i de röda vinerna från denna årgång.

Apropå priserna i listan
Liksom i det nyhetsbrev som handlade om 2016 Bordeaux som kom i januari 2022 är priserna på vinerna huvudsakligen tagna från Grappes databas, alltså Liv-Ex. Priset är i vissa fall lägre än vad någon handlare erbjuder dem för via wine-searcher för tillfället. Likaså kan priset ibland vara lägre än ett tidigare lanseringspris i Sverige. Vissa viner saknar också värdering av den enkla anledning att det inte är någon medlem på Grappe som äger just denna årgång av det vinet och jag har valt att inte lägga till ett marknadspris från någon annan källa på dessa.